Madeleine Atterhem

Peking var så omtumlande att jag var tvungen att tillryggalägga 30 timmar på tåg därifrån innan jag ens fick antydan till skrivsug. Min personliga vistelse där blev lite som staden som sådan, en resa mellan stort och smått, med ett oöverskådligt spann parterna emellan.

Började mina fem första dagar på ett hostel med funky lukt och -4 c i sovsalen. Kylan berodde på att staten inte slår på värmen förrän i mitten av november och lukten på alla backpackers. Hängde inte kvar för att uppleva den stundande värmeboosten då jag genom min nya vän, en arkitekt från Hong Kong, istället fick flytta in hos en brittisk diplomat i hans gated community Neverland penthouse. Där fanns fungerande AC samt allehanda leksaker och spel som han pillade på varje morgon innan han kammade över flikarna och gick till jobbet.

Till en början var jag lite missnöjd med hur konstigt allting luktade överallt. Jag vägrade äta annat än bananer och då alltid i skymundan där jag ostört kunde äta tills det blev för tråkigt att äta mer. Matupplevelserna har dock vuxit på mig och blivit allt mer avancerade. Hamnade på en affärsmiddag med Louvrenfolk där jag fick uppleva ett abnormt frosseri i obsceniteter, såsom sköldpaddesoppa, hajfensoppa, märklig foie gras, sjögurka och muterade scampis. Jag försökte artigt skoja till det kniviga läget då jag skulle ta min första tugga av den råa sjögurkan genom att knarrigt (fram tills dess hade jag suttit helt tyst) berätta om att jag som barn drömde om att få äta de tjocka insekterna i Lejonkungen, och att jag nu var väldig glad över att få den möjligheten. Det blir helt tyst, jag forsätter,

”Ey, you know the Lion King..?”

”Eh.. nååå” svarade en av Louvrentanterna med ett nasalt bestämt ljud.

Tystnaden slog åter till, varpå alla tog del av min skam genom att titta ner i sina tallrikar och inte bjuda in mig i några fler konversationer den kvällen.

Vinterns första snödag innebar taxikaos. Alla ville ha en taxi, inklusive jag själv. Det var den dagen jag kom till insikt att kineser har satt i system att inte ha något system alls då det kommer till köer. Nåväl, efter att försynt ha stått och vevat bilar utan att lyckats hinna fram till någon innan jag mången gång blivit omsprungen, såg jag äntligen min chans då jag fick ögonkontakt med en kvinnlig chaufför. Nöjt hoppade jag fram mot bilen och just som jag började göra mig redo för sittposition såg jag i sidosynen hur en man kom flygande. Med ett snabbt slag hann han placera sin knutna näve och hela sin kroppstyngd på min axel innan jag mycket chockad stängde dörren och manade kvinnan till att köra iväg. Men istället för att köra vände hon sig om och jag såg att något hade förändrats i hennes ansikte. Hon bad mig lämna taxin, vilket jag förstås gjorde, varpå mannen klev in, tog min plats och avfyrade ett skratt så elakt som bara asiater på film kan göra. Slaget gjorde inte ont, men jag har inte blivit slagen sedan jag var tolv och då förtjänande jag verkligen det.

Tänkte testa lyckan på Silk Market (hell on earth) en dag. Efter att inte ha fattat att det var allmän klaustrofobi jag kände då blev sliten och dragen i, utan trott att det var för små skor helt enkelt då jag provade mig fram, kom jag ut därifrån med ett par tre nummer för stora trekkingskor med extra retardtjock sula och röda strömlinjeformade detaljer i gummi på sidorna. Det kanske skulle kunna gå att komma undan med dem om det inte vore så att de var lite mindre lagom och min hållning framåtlutad och jagad. Med tre styckten inläggssulor och fyra lager yllestrumpor haltar jag nu runt och försöker gömma fötterna under hyllkanter och så i affärerna.

Slutligen har jag upptäckt att det är helt omöjligt att uppskatta en asiats ålder. Efter att ha spenderat två veckor med arkitekten viskade han sista kvällen i mitt öra att han var femioett. Jag hade inte brytt mig om och fråga innan eftersom jag utgick från att vi var mer eller mindre jämnåriga.